— 47 —
hans hand, eller Fredrik då hans känslor besvarades; men det lycksaliga ögonblick, då tvenne förenade hjertan förstå och möta hvarandra, under hoppet af en beständig sällhet, försvinner så hastigt. Wentworth begär sin Alices fars samtycke; sir Walter hvarken nekade eller gaf det, gaf endast tillkänna sin förvåning genom ett kallt förakt och en förolämpande tystnad, förklarade att han ingen ting ämnade göra för sin dotter, aldraminst i frågan om en sådan förbindelse. En kyrkoherdes bror, till måg, syntes honom en förnedring för namnet Elliot och för en baronets dotter, och lady Russel, som med fördom fästade sig vid tittlar, och som tyckte att hennes älskade Alice ej skulle kunna gå miste om ett mera lysande parti, tänkte på samma sätt. Hon ansåg det för en oförlåtlig dårskap att vid nitton års ålder gifta Alice, som ägde alla bördens företräden, en vacker figur, ett okonstladt och odladt förstånd med en ung man som ej hade något anseende i verlden, ringa förhoppningar att kunna förvärfva något genom annat än de osäkra fördelarne af en farlig tjenstbefattning, som skulle aflägsna honom från sin hustru, lemna henne utan stöd, eller sätta henne i beständigt beroende och fruktan för sin mans lif: hon var så ung, så litet känd! och sjelf kände hon hvarken verlden eller sitt eget hjerta; den första
