— 54 —
framtiden. Hon hade varit försiktig i sin ungdom; hon blef allt för romantisk med åren, det var följden af en sällsam början, och hjertat förlorar ej sina rättigheter. Hon tadlade ej lady Russel, för det hon lagt sig emot ett giftermål som hon ansåg mindre fördelaktigt; hon tadlade icke sig sjelf derföre, att hon lät inverka på sig; men hon kände, att om en ung person begärde hennes råd i en dylik belägenhet, så skulle hon väl akta sig att gifva det. Lyckan likasom olyckan, beror oftast mera af sig sjelf, än af den belägenhet ödet satt oss uti. Alice hade den öfvertygelsen att, oaktadt hennes fars ogillande, oaktadt hennes egen fruktan och ångest för sin mans tillstånd, oaktadt de bekymmer som åtfölja en knapp utkomst, hade hon varit lyckligare om hon underhållit sin förbindelse än nu genom dess uppoffring, för hvilken intet i verlden hållit henne skadeslös; hvarken hennes fars ömhet, hennes systers vänskap, eller lady Russels bifall, som ej kunde begripa att hon hade något att sakna. Man kan lätt föreställa sig huru mycket Alice sårades af sina minnen, sin fruktan och sina förhoppningar. Allt sedan hon fick veta, att kapten Wentworths syster skulle bo vid Kellinch-Hall, arbetade hon på att härda sin ömtålighet, och, utan att förråda sig, fördraga de eviga tvisterna om familjen Croft och öfver hvad man än borde, än icke borde lemna dem; de tre enda
