— 72 —
— Det gläder mig oändligen, att du kunde hafva det nöjet, jag hoppas att sällskapet var roligt?
— Nej, ingen ting som förtjenar att anmärkas; man vet alltid på förhand huru dinéen blir; och dessutom är det både löjligt och alldeles odrägligt att icke hafva sitt eget equipage. Herr och fru Musgrove taga mig alltid med sig; och i deras vagn blir jag nästan ihjel-klämd: de äro så tjocka! de taga så stort rum! Herr Musgrove vill alltid sitta fram i vagnen; det är odrägligt! Jag måste således sitta baklänges emellan Lovisa och Henriette! Döm sjelf huru angenämt det är! Jag tror att det just är denna sittning, som jag har att tacka för mitt illamående.”
Vi vilja icke längre utbreda oss öfver detta orimliga samtal. Litet tålamod, ståndaktighet och glädtighet å Alices sida hade en undransvärd verkan på Maria: snart kunde hon sitta oppe i soffan, skratta med sin syster, och hoppades slutligen att kunna äta vid middagsbordet. Några ögonblick derefter, glömmande sin ställning som sjuk, sprang hon till andra ändan af rummet, för att visa Alice en rätt vacker blomma, som hennes svägerskor hade skickat henne. Man satte fram litet kallt kött åt Alice, deraf Maria åt mera än hon; med ett ord, hon tyckte sig vara
