— 82 —
hon skämmer så bort dem, ger dem så mycket sötsaker, att de antingen äro sjuka eller ostyriga den öfriga delen af dagen; bjud till, Alice, att ställa det annorlunda; de hörsamma dig mera än mig.”
Så snart den gamla frun såg henne ett ögonblick allena, så försummade hon icke att säga: ”Ack! miss Alice! hvad jag skulle vara lycklig om ni kunde bibringa Maria litet af edert sätt med barnen! De äro så söta, så artiga, när ni har dem med er, och så odrägliga när de komma med sin mor! hon skämmer bort dem, ömsom bannar och berömmer hon dem, utan att man vet hvarföre, allt efter hennes eget elaka lynne. Det är stor skada att hon icke bättre förstår att uppfostra dem; opartiskt sagt så är det två de vackraste gossar i verlden; men fru Carl har ej det ringaste förstånd i uppfostringsvägen. Jag försäkrar er, miss Alice, att det hindrar mig ifrån att bjuda dem oftare. Jag tror att min son ej är rätt nöjd med mig i det fallet, men mitt arma hufvud står icke ut med deras skrål och deras mor, som angripes af sina nerfplågor vid ringaste buller, tål och uppmuntrar sina barn, då de äro här; ty hemma hos henne vankas det bannor, och hon skickar bort dem så snart de röra sig. Bästa miss Elliot, bjud till att förmå henne uppföra sig annorlunda; det skall lyckas lätt för er, och min hushållerska, som är en förståndig menniska, på hvilken jag kan lita
