— 89 —
på något annat än den 29 September, den dagen då de nya inbyggarne skulle tillträda det; icke ett enda ord derom kom öfver hennes läppar, i den fruktan att ej finna det ringaste deltagande i Marias hjerta; men det var just hon som först väckte detta ämne, och med en mindre exalterad känsla: och som hon vid något tillfälle hade antecknat dagen och månaden, utropade hon helt hastigt: ”Gode Gud! min bästa Alice, är det icke i dag d. 29, då Crofts skola flytta till Kellinch-Hall? Det var för väl att jag icke tänkt derpå förut; hvad det skulle hafva inverkat på mina stackars nerfver, som redan äro så förderfvade.” Amiralen och hans fru anlände verkligen på den bestämda dagen och det sattes i fråga att göra dem ett besök. Maria utbredde sig öfver nödvändigheten häraf; ”Ingen kunde föreställa sig, tillade hon, hennes lidande dervid; hon ville för allt i verlden kunna undgå det. Besinna huru sårande det skall vara, att som fremmande återkomma till ett ställe, der jag lefvat ända till dess jag gifte mig! Jag fruktar för ett anfall af min nerfsvaghet. . . . . .” Men icke dess mindre bad hon Carl, att han följande dagen skulle föra henne i sin karickel till Kellinch-Hall, och till lycka för Alice, rymde detta simpla åkdon endast två personer; det sattes således icke i fråga att hon skulle följa med, och hennes syster bad henne blifva
