med ro, rustade i tre veckor och kunde ha stått bocken för kungen själv. Och det visade sig, att ingen bet henne, allra minst prinsen i sin konungslighet. Han talade med henne om Sanna och tör väl ha trott, att hon var änka efter den galne Sanna-Borcken, som haft ett riksbekant stuteri bland många andra galenskaper. I den tron fick han leva och i den tron får han dö, om han eljest minns henne. Ty Jonathan var icke tillstädes och blev ej nämnd. Trots hans oumbärlighet hade Gabriel bett mor att skaffa honom ur vägen den dagen. Det var synd och skam, men hon lydde. Jonathan hade haft lika stor omsorg för festen som någon annan. Med klockaren och Grundholm som bisittare hade han utrett saken och fastställt placeringen vid bordet efter rangrulla och statskalender och andra urkunder. Han ville, att prinsen skulle ha ett bord för sig och äta i särskilt rum och att han Jonathan skulle stå bakom hans stol och passa upp, vilket alltsammans var galet. Agnes skickade honom till Sanna. Det kändes som det känns att förstöra julglädjen för en barnunge. Men Gabriel fick sin vilja fram.
Hon gjorde honom till lags i allt. Det är underligt. Är
man rent förlorad i en människa, gör man honom till viljes
i allt, om det så ska kosta bittra döden. Men det händer,
att man blir lika villig och lydig av annan orsak. Man har
blivit undanskuffad, man sitter på latbänken med armarna
i kors, man duger ingenting till. Och man undrar hur det
ska gå. Gör som du vill, så får vi se, hur det går.
Det gick förträffligt. Arnfeltarna stod bakom. Gabriel köpte. Han köpte Johannisberg av svåger Sunesson, han köpte lantegendomar och stadsfastigheter, han köpte bryggeriet av svåger Braun och av svåger Axel den gamla Borckska firman Borck & Söner vid Storgatan. Hur länge skulle det gå? Hon läste taxeringen i tidningen. En vår var Borck & Söner uppe i tvåhundratusen. Då slog hon samman sina händer och bad den nådige Guden att taga henne hädan. Nu låt din tjänare fara i frid! Men säg först, vart
