nom till sig. Han kostade henne tvåhundra i kvartalet och lite kläder. Stort billigare kunde det inte bli. Och hon fortsatte att fundera och tänkte på Jonathan. Pojken kunde bli honom till sällskap och förströelse. Men där högg hon i sten. Barn var figurer av första ordningen, utan sinne för det passande, plumpa och otidiga. Jonathan skulle be gud bevara sig! Dessutom var det inte vidare hedersamt att ha en sån där liten bortbyting i gården. Folk skulle fråga: var kommer han ifrån? Vad heter han? Vem är han son till? Och pigorna skulle voja sig. Och Axelsson skulle bli förtvivlad! Äntligen hade han fått fred i hus och trädgård för ostyringar. Axelsson skulle mulna. Och barnen! August, Axel, Frida! Och Gabriel själv! Nej, det gick inte. Gabriel hade aldrig velat höra talas om honom och hur skulle det då vara att sticka pojken rakt under näsan på honom? Nu till då han gick i giftastankar. Nej, det gick inte. Hon fick sticka tanken i örngottsvaret och somna på den.
Men det gick inte heller. Hon vred sig runt varv på varv och låg till sist som ett lik svept i halkan. Det skall aldrig kunna sägas att hon fattade sitt beslut i lättsinne, än mindre att hon gjorde det till sitt eget välbehag. Sant, att hon var barnkär, sant, att det blivit henne ledsamt och tomt i huset. Men hon var just inte van att tänka på sig själv, och gjorde det inte nu heller. Hon tänkte på, vad som kunde vara bäst för det hela, för flocken hennes. Då kom Vår Herre.
Han satt på sängkanten och de talades vid lugnt och eftertänksamt, som de gjort både förr och senare. Han ger varken råd eller befallning, noga räknat säger han aldrig ett muck. Han är tystnad och icke tal. Han är mod. Han ger en fattig syndig människa rätten att handla rätt.
Skall man komma någon vart i världen, får man väl kila härs och tvärs allt eftersom marken är oländig eller slät. Den räta, raka vägen blir sällan beträdd. Där går kärnfolket, säger man sig och avundas. Där gå de, som inga andra
