så sällan som möjligt. Och språken! Hon kunde ju inte ett utländskt ord. Hur skulle det gå?
Dessutom fanns det ett postskriptum: Om mor inte har lust, så vill kanske far komma?
Det var det enda rätta: Jonathan skulle resa. När allt kom omkring, hade han kanske föreslagit mor av ren hövlighet. Det såg vänligt ut. I alla händelser var det bäst, att Jonathan for. Han var språkkunnig, han hade rest förr. Han borde resa och han reste.
Sen blev det han som skrev. Han berättade mest om sig själv, sin egen hälsa, sin mat, sin mage, sina vandringar. Han trivdes inte. Det fanns många figurer på platsen och deras uppträdande stötte honom. I första brevet skrev han: Min k. Hustru, jag har nu varit här i tre dagar, men jag kan inte säga att jag trivs särdeles. — Och i det andra: Min k. Hustru, jag har nu varit här i tio dagar, men jag kan inte säga — Och i det tredje: Min k. Hustru, jag har nu varit här i femton dagar, men jag kan inte säga —
Inalles sju brev, alla besvarade fast ett kunde ha varit nog.
Sen kom brevet med styvt papper och breda sorgkanter.
Min k. Hustru, jag har den smärtsamma plikten att underrätta dig om vår käre son Gabriels frånfälle, vilket inträffade den 13 dennes kl. 4,32 förmiddagen. Det skall säkerligen väcka din förvåning, att begravningen, då detta kommer dig tillhanda, redan ägt rum. Det var emellertid vår sons uttryckliga önskan, att hans kära mor ej måtte oroas och måhända föranledas att göra en resa, som onekligen är både lång och mödosam.
En dag stod han själv i förstugan, Jonathan. Hatten i krusflor. Agnes gick emot honom med utbredda armar. Men han gav henne ett litet tecken att hon borde dröja ett ögonblick. Han lade från sig hatten och trippade högtidligt fram till gossen, som stod där i ett hörn. Han tog hans huvud mellan sina händer och kysste honom på mun, Pojken gned sina läppar. Jonathan sa:
