vina kring öronen på Axelsson, som blinkade och klarnade och stannade.
Det är inte lätt att handskas med såna. Allra helst då man börjar bli gammal. En kväll då hon råkade stå bakom August, som satt och läste tidningen, upptäckte hon, att han var skallig högst upp på hjässan. Kors i all världen, pojke! Vad har du gjort med ditt hår? Å, kära mor, jag börjar bli gammal. Själv var hon korpsvart i håret så när som på två vita slingor vid tinningarna. Hyn var skaplig, tyckte hon. Näsan var farsarv, stor och grann. Men ögonen kunde hon inte förlika sig med, stora och utstående som koögon, alldeles för ljusa, riktiga bondögon. Och hon började stupa bakåt: det var inte sturskhet, det var den välsignade magen. Ibland försökte hon svälta ned den, men då tjöt den sam en ulv och hon blev själv bitter till sinnes.
Efter Gabriels död gick hon ett år i krusflorsklänning och sen trivdes hon bara i svart: svart klänning med vitt krås, svart spetsmössa, svart sidenförkläde. Det året, Axel blev borgmästare, lät hon sy sig en stålgrå sidenklänning, men den blev aldrig använd. Hon skulle ha haft den på installationsmiddagen, och den låg redan väl packad i kofferten under Jonathans bästa frack och allt var i ordning för resan. Men om natten kom hon att tänka på att hon sagt nej till en resa och en bjudning förut. Och så fick det bli nu också.
Jonathan reste och kom igen förvandlad. Äntligen kan man säga att han nått sitt mål och kommit på sin rätta plats. Han hade blivit bror med ett hovrättsråd och en president, med en överste och en general, med två borgmästare och en landshövding. Han träffade dem aldrig mer, han träffade bara Grundholm och klockaren. Men han umgicks med dem i statskalendern, han kände deras ordnar och titlar, deras fullmakter och befordringar. Han slog efter dem i adelskalendern och bekantade sig med deras hustrur och barn, kusiner och anförvanter i tredje och fjärde led. Han hade fått ett umgänge, som passade honom. Allt sen brytningen
