114
ket på sitt eget bästa vid arvskiftet efter Jonathan och Gabriel. Hon hade tagit gården för sin del. Det var inte orätt men det var klokt. I bouppteckningen var gården och tomten upptagna till tvåhundra tusen. Nu sålde hon den för trehundrafemtio: avgick hundratusen i inteckningar. Hon skulle få tvåhundrafemtio tusen kontant. I sedlar. Hon skulle inte behålla stort för sig själv; hon skulle ge barnen det mesta. Hon skulle bara behålla så mycket, att hon hade någonting att sticka till barnbarnen.
Man ska vara Vår Herre för att upptäcka något orätt vid arvskiftet, men det kan vara så gott att börja klä av sig, då skymningen faller och natten är nära. Man har haft tjugu stora rum att svänga sig i och man får en kista. Det är bäst att vänja sig först vid ett litet krypin, så blir övergången inte så tvär. Två små rum och kök, en vindskammare åt Axelsson. Han sa: Det blir fruns olycka, om frun säljer gården.
Hon svarade:
Jag är så gammal, att jag bara har en olycka kvar. Och den kommer!
För resten, saken var avgjord och kungjord. Barnen skrev, att hon inte fick sälja gården för deras skull. Nej, tror någon det! Andra Borckar skrevo, att gården inte fick gå ur släkten. Men släkten hade gått ur gården för länge sen, så det skälet var svagt. En Sannapojke skrev från Amerika, att om hon väntade i fem månader, skulle han köpa gården. Han gjorde uppfinningar alldeles som far sin och om fem månader skulle han betala millioner för gården. Väl förståendes — då det blir två torsdagar i veckan. Svåger Sunesson påstod, att hon skulle få lunginflammation av dammet och draget vid flyttningen. Kan vara: Jonathan dog i lunginflammation och det är en död som andra. Vad de kunde hitta på! Emma tyckte, att hon borde tänka på hunden och katten. Hunden var fjorton år gammal, krympling och döfärdig. Han skulle lida av flyttningen. Och en gammal katt lämnar aldrig sin gård. Det borde frun
