besinna. Men frun lät Axelsson skjuta hunden och dränka katten, så voro de hindren undanröjda. Det kan tyckas enkelt och gesvint men var inte så gesvint heller, ty Emma hämnades i maten och höll frun på svält, tills den mäktiga gamla magen domnade av smärta och den mäktiga gamla frun föll till föga och bekände sin orätt. Hunden var helig; den hade tillhört Nathan. Katten var också helig. Ett stort grågult djur, svartstrimmigt som en tiger, tyst och dyster som en olycka, jamade aldrig, spann aldrig, smektes aldrig. Samma dag, Nathan försvann, kom katten till huset, objuden och gud vet genom vilken dörr eller vilket fönster. Han gick in i Nathans rum och lade sig i Nathans säng och där funno de honom; det var det sällsamma med katten och högst konstigt för resten.
Men med Nathan förhöll det sig så här:
Han var sex år på det sjunde, då han kom i huset, och
den fostran, han fått dessförinnan, var det inte stort bevänt
med. Han hade sina olater och hon fick väl lov att tukta
honom. Det är möjligt, att hon tog i för hårt ibland, men vad
skulle hon göra? Man måste betänka, att hon tagit honom
i huset mot Gabriels vilja och mot Jonathans och de andra
barnens. Alla människor spådde, att hon skulle få sorg av
det barnet. Hon måste väl se till, att de inte blevo
sannspådda.
Han ljög och det gör andra barn ock, men det var stört omöjligt att få honom att bekänna och ta tillbaka en lögn. En gång kom han inrusande till farmor och berättade, att takluckan slagit igen om halsen på Axelsson, så att han nu hängde död på vinden. Men när samme Axelsson blek och mulen trädde in i rummet och beslog honom med denna uppenbara lögn, lät han sig inte bekomma. Han bad Axelsson gå upp på vinden och se efter själv, om han inte ville tro honom. Han brydde sig varken om sanningen eller det sannolika. Han ljuger som en katkes, sa Grundholm. Han ljuger som en figur, sa Jonathan. Han ljuger som mor sin,
