Men bannor hjälpte inte. Han blev för svår. Han ville kava ut ögonen på Axelssons gamla hund med en sked. Historien blev aldrig utredd. Axelsson säger: ja, så var det. Och tar det på sin salighetsed. Men Emma tar på sin salighetsed att pojken bara ville sticka i halsen på hunden för att få honom att kräkas. Ty, säger hon, hunden var sjuk och behövde just kräkas och Nathan var inte en människa utan en ängel, som ville alla väl. Därför gick det, som det gick. Farmor skulle vilja tro henne, men det finns så litet, som talar för, och så mycket, som talar mot.
Han ställde till med ett fasligt elände, då han lurade farfar att gå upp till landshövdingskan. Landshövdingen hade dött och ett par dar efteråt fick Jonathan ett brev från änkan. Hon skrev, att hon önskade giva sin make en värdig begravning, och då herr Borck var känd som auktoritet på området, utbad hon sig hans råd och bistånd. Båda läto lura sig, både Jonathan och farmor! Brevet var skrivet med fin fruntimmersstil och det var utan tvivel landshövdingskans brevpapper med initialer och krona på papper och kuvert. Jonathan lät spänna för landån och körde upp till slottet. Må tro han var viktig och lycklig! Pojken sa efteråt: Ska farfar aldrig ha någon glädje i livet? Men var han kommit över papper och kuvert, det sa han inte. Och för Jonathan gick det illa. En av mågarna, som var resande och okänd i stan, tog emot honom och trodde, att han råkat ut för en bindgalen. Han ringde upp polisen och polisen ringde upp fru Borck. Det var en neslig och ledsam historia. En liten smula lustig också men mest ledsam. Och framför allt: Pojken måste väl näpsas?
Hon kunde inte slå honom. Han var kanske inte för klen för smörj men han var för feg. Bara man hytte åt honom började han skälva och betedde sig som en idiot. Farmor måste övergå till Jonathans metod och åter upplåta dörren till den famösa skamvrån. Det var en triumf för Jonathan.
Och skamvrån hjälpte. Han skrek som en gast men han blev mjuk och ångerfull. Kanske till och med litet för
