122
Farmor tog emot honom i förmaket. Han var som ett träbeläte, den gamle fulingen, som en död, knappat mornad ännu på den yttersta dagen. Han satt och nickade och mumlade för sig själv och farmor visste inte till sig. Äntligen sa han:
Det är en besynnerlig historia, Nathan berättar. Att han skulle ha gått i sömnen och brutit sig in hos guldsmeden Gawenstein. Har fru Borck sig något bekant om den saken?
Då rämnade en förlåt och hela jorden sprack som ett ruttet äpple. Men hon ville i alla fall inte tro. Hon skyndade sig att tro något annat. Pojken hade velat göra sig viktig; det hade kommit för honom att ljuga. Han kunde konsten. Och hon sa:
Det är väl något, pojken har drömt.
Men det var ingen dröm. De gingo upp i Nathans rum, rektorn drog ut hans byrålådor, och där låg krimskramset, smycken av alla slag. Rektorn sa:
Tänk er nu för, fru Borck. Det är en gruvligt allvarlig sak det här, men den skulle ju få ett annat utseende, om man verkligen visste, att Nathan brukar gå i sömnnen.
Nu borde hon ha ljugit eller också borde hon inte ha ljugit; ovisst vilket, som varit det rätta. Visst är, att hon varken förmådde det ena eller det andra. Men hon kunde låta Emma ljuga. Och där fallerade ingenting. Hon förstod genast, hur landet låg och ljög för tio. Hon berättade om nattliga slagsmål med den sovande gossen, om underbara vandringar på fönsterbleck och takkrön, om allt som hon hört eller läst om sömngångare. Rektorn sa:
Det är en gruvlig sak för en så ung man att råka i delo med rättvisan. Fru Borck får väl se sig om och tänka efter, vad som kan göras åt saken. Men om jungfrun blir kallad till polisen, bör hon inte trötta vederbörande med för många historier om än sanna.
Och han gick. Och farmor gick till Gawenstein och ifrån Gawenstein till polisen. Saken ordnades. Då hon kom från den vandringen satt Nathan vid salsbordet och drack
