choklad. Läxboken låg bredvid och han rabblade mellan tuggorna. Plötsligt skrek han högt upp i falsett som alltid då han var rädd:
Kan farmor tänka sig så rysligt att jag har gått i sömnen.
Hon svarade:
Nej, det kan jag inte tänka mig.
Hon gitte inte tala till honom. Han var så dum, att det äcklade henne. Han var ju inte slug. Han hade gått omkring i skolan och skrutit med sitt inbrott och delat ut ringar och kråsnålar bland kamraterna. Det var ju dagsklart att han skulle bli fast ögonblickligen. En brottsling kan man tala till rätta och man kan kanske göra en människa av honom. Men en dåre! Nej, han äcklade henne. Det var som när Jonathan fick sina anfall; medlidande kunde hon ju känna, jo visst, men mest äckel. Hon gitter varken tala eller höra honom tala.
Om natten gjorde han ett nytt bondförsök. Hon låg i sängen och tänkte på ingenting, ty det fanns inte längre någonting att tänka på. Då hörde hon honom tassa omkring i rummet utanför. Hon tänkte: Han kommer kanske och skär halsen av mig. Det vore inte dummare det än något annat. Men han bara tassade omkring och släpade med fötterna mot golvtiljorna. Till slut måste hon i alla fall upp och titta på apspelet. Jo, där gick han i nattskjorta med ett tänt ljus i handen, han stirrade framför sig och åmade sig. Hon förstod genast meningen. Hon skulle se, att han verkligen gick i sömnen!
Det var för dumt. Hon sa:
Nog är du snarslug, min gubbe, men jag är inte så värst dum. Jag tror knappt, jag vill ha dig i huset längre, eftersom du börjar bli eldfarlig.
Och hon slog igen dörren och kröp ned i sängen och somnade ögonblickligen. Hon somnade på trots så att säga.
Dagen därpå var han borta. Eftersom han inte lyckats lura henne med apspelet, hade han brutit upp hennes chiffon-
