126
Gabriel. Och gården igen och alla pigor, som varit i gården. Och Axelsson. Och Sannapojkar och johannisbergare, de äckliga ungarna. Och Grundholm. Och gården igen och alla Borckarna som åto sig stinna vid hennes bord och kallade henne »lilla svägerskan». Allting retar henne.
Ska hon få sömn och lugn och ingenting som kan reta gallfeber, måste hon gå till de allra första tiderna, då hon satt på stenen bak stugan och hörde klockorna ringa i Lillhammar. Det är lugnt. Och fader Storm själv dyker upp och står där i hörnet som en annan gammal Moraklocka med svart fodral och vit urtavla. Han mäter tiden, tar fram sin näverdosa och snusar upp minuterna. Och den gamla sömntanken tickar fram:
Vad skulle gubbstackarn haft slantarna till? Tro det? Det var väl något särskilt, kanske. Brännvin? Snus? Krut? Ull? Läder?
Hon går igenom hela listan med enkla förnödenheter, glömmer dagens bekymmer och somnar.
