När farmor vaknade, trodde hon i alla fall, att barnbarnen funnos i huset. Hon trodde på en överraskning.
Och hon hade goda skäl för sin tro. Dagen var den 7 februari, farmors födelsedag. Hon fyllde sjuttioåtta år och det är ju inte något särskilt jubileum, som kan locka folk att resa genom halva Sverige. Men för det första hade hon finurligt nog valt just den dagen till att underteckna kontraktet: det måtte väl giva den ökad vikt och betydelse. För det andra var det hennes sista födelsedag i det gamla hemmet. För det tredje skulle hon klockan tolv på dagen hämta tvåhundrafemtio tusenlappar på Björners kontor. Det brukar vara lönt att hålla sig framme en sån dag. Så få se ändå! tänkte farmor.
Hon steg inte upp klockan sex som vanligt, utan låg till klockan sju; och när de inte hade överraskat henne klockan sju, låg hon till klockan åtta. Men när de inte hade överraskat henne klockan åtta heller, steg hon upp, tog på sig underkjol och tofflor och tassade upp på vinden. Rackarns ungar att försova sig, tänkte hon, jag ska minsann överraska dem. Hon gläntade på vänstra barnkammardörren. Tomt! Hon gläntade på den östra. Tomt! Hon gick förbi Nathans dörr, hörde buller och fick hjärtklappning. Men det var bara Emma. Hon stack ut huvut och skrek:
Vad spökar frun omkring på vinden! Ja sa ju i går afse, att barnen inte var med!
Slabbertacka! sa farmor. Får jag inte gå på min egen vind?
Hon tassade ned igen, förargad men ingalunda övertygad.
9 Farmor och Vår Herre
