bott i och haft som sparbössa. Hon försökte anlita Axelssons hjälp så lite som möjligt och böjde sig och stånkade och plockade med blommorna. Hon försökte att tänka på Jonathan och att säga honom någonting invärtes, en tacksägelse. Men Jonathan hade inte blivit större efter döden, han var och förblev en liten konstig, tunn och tom person, som det var omöjligt att få tag i. Och farmor hade alltid haft svårt för att tacka. Skall sant vara sant, så tänkte hon inte på någonting annat än på den där överraskningen. Ty att någonting var i görningen, det kände hon.
Bäst det var, råkade hon se åt sidan. Där stod barnen i en grupp och med dem Sunesson, Lova och Emma. De viskade och hade någonting sinsemellan; och det var tydligt att hon skulle hållas utanför. Då rann sinnet på henne, så att hon gick till dem, röd och ond och flämtande. Hon krävde rent besked, för nu hade de gjort henne etterbefängd med tissel och tassel.
Axel sa:
Ja, det är kanske bäst. Jag tror inte att mor tycker om överraskningar.
Jo, vad hon gjorde! Bara de voro trevliga!
Det är så, ser mor, att mor får kanske besök —
Nå, så kröp det då äntligen fram! skrek hon och gav Axel en törn och August en knuff och Frida en puff. Hon var gruvligt upprörd och för en gångs skull hade hon gråten i halsen.
Var håller de hus nånstans?
Vilka?
Vilka! Barnbarnen!
Nej, det var ingen ressel med dem. Där stod de som fån.
Emma sa:
Det är inte barnen, frun. Det är Nathan.
Vem?
Nathan.
