Häradshövdingen vet, hur det går till, sa farmor han har varit med om gårdsköp förr.
De drogo av sig rockarna och kavlade upp ärmarna. Farmor ställde sig tätt intill bordet med den öppna väskan framför sig. Hon kallade Sunesson och August till sin högra sida och Axelsson och Frida till sin vänstra. Emma stod inte att rubba från dörren. Räkningen begynte: ett, två, tre — ända upp till tvåhundrafemtio. De vekos ihop och buntades i buntar om tio och lades i väskan, tjugufem buntar inalles. Farmor stängde väskan, och då låset var gammalt och dåligt, slog hon ett snöre om det hela.
Nu skriver jag under, sa hon. Och hon skrev under och sa:
Nu är det gjort.
Hon tog häradshövdingen i hand och neg.
Ha vi lurat varann, så blir det väl uppenbarat på den yttersta dagen om inte förr.
Sparbössan var krossad. Farmor hade pengarna i handom. Och den Borckska gården var inte längre den Borckska gården.
