144
bjälke på vilken ett fult ord inristats: det hade kostat många tårar men ordet fanns kvar. Det fanns en lår full med gamla dammiga postillor och under dem låg det veterligt urdruckna punschbuteljer. En annan lår var full med kärleksbrev till en av skolmamsellerna. Hon måtte ha varit vidlyftig i sin ungdom och Jonathan hade efter bouppteckningen låtit föra kärlekslåren upp på vinden. Frida hade läst breven. Pojkarna däremot hade i ett anfall av dystert svårmod klättrat upp på taket och med kniv skurit in i flaggstången ett: Leve Fan! Kanske stod det där ännu, ifall inte flaggstången ombytts sen dess, vilket var det troligaste.
Det fanns oräkneliga minnen, som de talade om och tvistade om, utlade och förklarade. Det fanns kanske ännu flera, som de icke talade om. De gingo åtskils ibland, var och en för sig, småleende eller trumpen eller vemodig. Och rätt vad det var, stannade Frida framför Nathans dörr.
Usch, sa hon, det är i alla fall bra tråkigt.
Bröderna kommo till henne. August stirrade under lugg på dörren, vresig som en tjur. Axel ryckte på axlarna och bredde ut armarna med en riktig Jonathangest. Det var tråkigt.
Det kan vara svårt för en stor och rik och ansedd släkt, när den förlorade sonen återvänder. För en släkt, som nätt och jämnt håller sig uppe, är det en ren olycka. Den ruskiga figuren avslöjar, att polityren är tunn. Och krediten försämras ytterligare, den sociala och den pekuniära.
Ba, sa borgmästaren, vi får väl försöka att exportera honom en gång till. Det kommer att kosta några tusenlappar. Huvudsaken är, att mor inte blir för upprörd.
Däri voro de ense.
Och Axel försökte att laga till en regelrätt skorstenseld. Konsten var inte svår, den bestod i att rutscha utför ledstången och att samtidigt låta hälarna trumma mot väggens panel. Skamvrån, det stora tomrummet under trappan, tjänade som resonansbotten och effekten blev kolossal. Borgmästaren lyckades, Frida lyckades, men när August skulle
