Lill-Axels karaktär. Farmor ligger och halvblundar, fingrar då och på näsan, då och då på örat. Pojken är inte så lätt att förstå och farmor vill vara samvetsgrann. Framför allt vill hon undvika alla överdrifter. Pojken är klok, det är tvärsäkert; han är begåvad. En smula inbunden, kanske, sluten, går helst för sig själv och tänker. Han leker inte som andra barn, stojar inte. Utan tänker. Han är mycket sparsam, och det är gott och väl. Men han borde i alla fall unna sig några nöjen. Han anstränger sig för mycket, han läser för mycket. Ska han, som farmor hoppas och tror, bli präst, så får han tids nog läsa. Man kan nästan bli rädd, när man ser en yngling, så foglig, så stillsam, så tankfull, så samvetsgrann, så arbetsam. Man kommer ovillkorligen att tänka på det gamla ordet: för god för denna världen.
Så låter det den ena kvällen. Ett halvår senare får Vår Herre veta att farmor skickat Lill-Axel femhundra kronor. Hon nämner det i förbigående. En småsak. Femhundra kronor! Ja, han behövde dem. Och när han nu behövde dem, så var det ju bättre att han gick till farmor än till någon annan. Femhundra kronor på ett bräde åt en nitton års pojke! Hur kunde han behöva femhundra kronor. Men farmor ingår inte på några förklaringar. Hon säger: Ack den rustibussen, han är i den åldern. Och hon småskrattar och vet vad hon vet. Det tycks i alla fall finnas saker, som inte angår Vår Herre.
Sådant är för skiftande. Men vad är ungdom annat än ständiga skiftningar? Varje dag upptäcker man något nytt. Den tankfulle, tyste blir livlig och glad, en rustibuss. Den livlige tankfull och tyst. Dessutom kan farmor ta fel. Det förnekar hon inte. Allra helst som hon sällan eller aldrig får se sina barnbarn. Annat folk ränner i huset bitti och sent, året om, så tvi för den lede! Men barnbarnen!
Nej, barnbarnen känner hon icke, det medges. Barnen däremot bör hon känna. August har hon dagligdags un-
