inte. Han är rädd. Han har vandrat timme efter timme i natten. Slutligen varkunnade jag mig över honom. Jag är sådan, herr borgmästare, jag kan inte se olyckan utan att varkunna mig. Jag sa: Jag känner den gamla frun, jag är hennes granne och hon kan inte rätt gärna bita mig. Jag ska gå till henne och säga, vad jag nu har sagt. Några ord i all enkelhet men från ett redligt och varmt hjärta, som ömmar för alla olyckliga. Fru Borck! Hava ljusen i faderstjället förgäves lyst den trötte vandraren? Eller vill ni öppna eder moderliga famn för den skuldbelastade och ångerfulle sonsonen?
Farmor nickade på ett besynnerligt sätt. Så vände hon tvärt om och lufsade det fortaste hon kunde, uppför trappan. Alla de andra, barnen först och främst, och Sunesson och Lova och Emma, alla tyckte de, att Gawenstein var löjlig. Och de tyckte, att vad han sagt, var det löjligaste och fånigaste, de någonsin hört.
Men farmor tyckte, att det var stort och högtidligt. Hon ville vara ensam ett slag. Och hon lufsade uppför trapporna det fortaste hon kunde, för att tända ljusen i andra våningen och i vindsvåningen. Alla fönstren i faderstjället borde lysa den trötte vandraren till mötes.
Det är så. Då man själv är stor och högtidlig, blir allting stort och högtidligt. Allt, vad sker, allt, vad man hör och ser.
Sen hon tänt ljus, gick hon in i sängkammaren och satte sig på en stol vid sängfoten, en liten stol, som stod där för klädernas skull. Där satt hon och satt fasligt illa men satt kvar och bistrade till efter förmåga. Hon gjorde det med flit. Hon kände, att var hon inte barsk, var hon ingenting alls. Det hörde till högtidligheten. Ytligt folk slå lovar kring allvaret och låtsas som om det inte funnes. Det tyckte de är fint. För den naturliga människan är allvaret ingenting konstigt eller besvärligt. Det är som grovt bröd, det skall tuggas väl och grundligt.
