någon vanlig koffert. Den var hög som en karl och bred som en dörr. Lädret sken och beslagen blänkte och den var makalös. Icke förty kom maken strax efter, något mindre men eljest lik som en tvilling. Efter dem kommo väskor och fodral och plädar och diverse, och då det samlats vid väggen var det ett berg.
Håll nu i er! upprepade Emma. För nu tappar ni ögonen.
Men vad de härnäst fingo se, var endast herr Gawenstein. Han liksom blåstes in genom den vidöppna porten och hamnade mitt på golvet, bugade och sa:
Jag ber om ursäkt, men jag återvänder. En sådan glädje upplever man inte en gång vart femtionde år, nej, inte vart tjugonde! Och jag måste bevaka mina intressen. Jag har förlorat tjugufyra tusen kronor. Jag tänker inte nöja mig med det. Vilken fröjd, mina vänner! Vilken dag!
Äntligen kom Nathan.
Han var stor, han fyllde hela porten. En så stor person hade icke stigit över den Borckska tröskeln allt sen den dag, då Gabriel och August släpade kommerserådet utför trappan rakt i famn på kusken Ström och döden. När han stod där i porten, ännu halft omgiven av natten, såg han ut som en jätte, som kommer för att sluka små barn. Men porten stängdes bakom honom och skenet från taklampan föll över honom, och barnen sågo, att det mesta av storheten var en respäls med uppslagen krage. En väldig päls! Den dolde helt och hållet hans huvud och händer och den räckte ända ned till marken. Ett präktigt plagg i vinternatten fast kanske väl tungt för den, som irrat omkring timme efter timme. Alldeles som då en liten kvick och modig hundracka kastar sig över en älg, så hoppade lille Gawenstein, pratande och smågläfsande, upp på resen, slog ned hans krage, ryckte och slet i livremmen och skalade så småningom av pälsen. Under respälsen fanns en promenadpäls, under promenadpälsen en skinnrock, som räckte ända ned till knäna, under skinnrocken en mjuk, smidig schal vi-
