156
rad kring kroppen och med båda ändarna nedstuckna i de skinnfodrade ytterstövlarna. Under schalen fanns verkligen Nathan i frack och vit halsduk, silkesstrumpor och lågskor. Han drog i fracken och vred och vände sig, blinkade spamodiskt och smålog.
Ja, sa han, jag vet, att det ser löjligt ut. Att komma i frack. Men det är inte mitt fel. Jag kommer direkt från min mors begravning.
Å, sa de allesammans och suckade djupt, fast inte av deltagande utan därför att de i fem minuter stått andlösa. Han gick från den ene till den andre, tog dem i hand. Ingen sa något förrän Frida sa:
Välkommen. Vill du inte stiga in i förmaket?
Han satte av som en pil! Där stodo de igen och gapade, tunga och häpna. De såga honom sno i väg genom stora förmaket och lilla förmaket och blå kabinettet och han återvände på samma sätt, snoende och spårande som en jakthund. Plötsligt tvärstannade han och ryggade tillbaka. Han blev stående i en löjlig, uppspetad ställning, på tå, hela kroppen sträckt, axlarna uppskjutna, huvudet vridet en smula på sned. Han sa — och rösten åkte upp i falsett:
Var är farmor? Vill hon inte se mig?
Farmor var i antågande. Hon hade redan stigit upp
från den obekväma stolen, sträckt på sig, och sakta och
varligt satt sig i gång. Ensamheten hade gjort henne gott,
hon kände sig just lagom. Lagom glad och lagom
allvarlig, lagom lätt om hjärtat och lagom tung. Det är bra
med lagom; det är som att gå i lugn luft, man slits varken hit
eller dit utan larvar sin väg framåt. Och hon larvade utför
trappan. Där mötte hon den där Emma, som sa henne
något, hon inte riktigt förstod.
Nu är han här, sa hon, och nu ska vi se, om frun kan urskulda sig.
Ska jag urskulda mig? upprepade farmor och tappade
