var han huvudet högre. Hon fick se upp och han fick se ned. Han strök henne med fingerspetsarna över pannan.
Farmor, sa han, jag ska bekänna en sak. Det var i alla fall farmors skuld att jag kom.
Nej, vad du säger! muttrade hon och tryckte sin ömmande näsa mot hans rockärm. Jaså, det var för min skull ändå? Är det inte, som du ljuger?
Det är inte, som jag ljuger. ] ag hade egentligen inte råd att resa. Sex veckor borta från arbetet mitt under säsongen, det betyder mycket pengar för mig. Och mor! Mor? Jag hade knappt sett henne. Vad hade hon gjort för mig? Hon hade givit mig en klen hälsa och litet vett och för resten hade hon inte brytt sig om mig ett dyft, förrän den dag, jag började skicka pengar till henne. Oss emellan hade det inte varit annat än penningsaker. Och jag är ju inte någon undergörare. Jag kunde inte lägga händerna på henne och stilla hennes plågor. Jag beslöt mig för att inte resa. Men då kom jag att tänka på farmor.
Eller rättare, fortsatte han, stannade och släppte hennes arm. Eller rättare — jag kom att tänka på far. Det är för resten inte så sällan, jag tänker på far. jag tänker på, hur han låg där nere i Davos och väntade att farmor skulle komma. Farmor hade sagt nej, men han väntade i alla fall. In i det sista, sista dagen. hart när in i den sista timmen. Han hade fått för sig, att farmor ville överraska honom.
Gabriel? Gabriel! avbröt farmor, plötsligt och häftigt, som om hon först nu förstått vem han talade om. Menar du Gabriel?
Jo, han menade Gabriel. Och han fortsatte:
Och det rann för mig, att mor kunde inbilla sig detsamma, om jag nekade att komma. Hon kunde tro, att jag ämnade överraska henne. Ja, jag vet inte; men när man ligger så där och har sina dagar räknade, finner man det kanske orimligt att folk tar hänsyn till annat, till kostnader och resor och tvister och gammalt groll och all annan smörja. Jag tänkte: hon ligger kanske och tittar på dörren och för
11 Farmor och Vår Herre
