och såg på de andra. Hon skakade på huvudet och mumlade:
Nej, kära nån! Jag tror inte att ni är sluga någon av er.
I salen hade grenljusen tappat sina grenar. De liknade
ackurat vanliga halvbrända ljus och det var ingenting
jullikt med dem. Farmor släckte dem. Det var inte lönt att
leka jul mitt i fastan. Högtidligheten hade flugit sin kos;
kvällen var en kväll bland kvällar. Vår Herre hade gjort sitt
bästa. Han hade smällt till med femton graders kyla och en
vind, som tjöt kring knutarna och allt annat efter herr
Gawensteins beskrivning. Men han hade fuskat med syndaren.
Han hade skickat en herre i två pälsar, en herre med ett
berg av koffertar, en herre, som köpte gårdar. Det tyckte
farmor var olustigt. Hon kunde inte precis sätta sig ned och
sörja över, att pojken var välklädd och snygg, bärgad och
burgen. Lika fullt var det ledsamt. Ty i en punkt hade den
där Emma rätt: hon kunde inte ta honom i famn och hålla
honom framför sig och säga: Jag har varit ond på dig i tio
år och nu har du kommit hem och nu är jag inte längre ond
på dig. Du har varit en lymmel, men jag vill hoppas att du
bättrat dig. Och jag har förlåtit dig. Det kunde hon inte
säga. En herre i två pälsar behöver varken förlåtelse eller
skjortor och strumpor, skor och avlagda kläder. En herre,
som bjuder vad som helst för en gård, bryr sig inte stort om
en silverdosa med tiotusen riksdaler. Det var det sorgliga.
Farmor stod i mörkret och fingrade på paketet, det enda som lämnats kvar. Hon hörde barnen prata i förstugan. De talade med söta tonfall, tyckte hon, krystat och äckligt. De hade varit som sillake förut, beska och fräna. Hon hade givit dem stora pengar och de hade tackat som om det varit just ingenting och en naturlig sak. Men nu var det honung! Nu kunde de fjäsa! Nu drog Axel sina gamla kvickheter, som dragits till nötning! Nu kunde Frida se ut som en liten flicka, alldeles häpen och storknande av förvåning och beundran. Och August surrade och brummade och snöt sig
