172
rörd. De klungade sig samman kring Nathan, klibbiga av välvilja. Farmor sa:
Borckar!
Och hon tänkte:
Jag går och lägger mig. Det lär ingen märka. Och när de märker det och kommer för att säga godnatt, så har jag läst min aftonbön. Vad bryr jag mig om Nathan? Kan han skrävla så kan jag snarka.
Men just som hon det tänkte, tänkte hon någonting annat. Och den andra tanken trängde ut den första och alla andra tankar eller lyste bland dem som fullmånen bland stjärnor. Hon tänkte:
Han ljuger! Gud ske pris, men det är lögn alltsammans. Att jag inte tänkte på det med detsamma! Hur skulle han ha kunnat bli rik på några år? Nå, det ska vi snart pröva!
Hon tog paketet med silverdosan, som innehöll sedlarna, och stoppade den under förklädet. Hon kände sig plötsligt riktigt nyter igen, varm om magen och lätt om hjärtat. Kors, vad jag var dum, sa hon för sig själv. Skulle pojkstackarn ha gått från sina vanor? Nej, tänk att han lurade mig med sina pälsar och koffertar. Tro, var han har stulit dem? Nej, tänk att han lurade mig, men det känner jag igen! Det är de gamla tagen!
Och hon småskrattade men blev åter allvarsam och mumlade:
Stackars pojke, stackars pojke!
Barsk och butter, nyter och nöjd klev hon ut i förstugan.
Näsan pekade halvvägs mot taket och förklädet var mer
högvälvt än vanligt, eftersom hon höll dosan med pengarna
tryckt mot magen. I förstugan fanns inte ett liv, men
tapetdörren stod öppen och hon hörde dem viska där inne. Hon
ropade:
Barn! Jaså, ni har ställt er i skamvrån. Det tör väl inte vara oförtjänt, eftersom ni krupit dit av er själva.
De tystnade tvärt, och efter ett ögonblick kommo de ut,
