174
lyssnade. Men så gläntade han bara på dörren och stack in något gott. Och ibland smet han in och satt hos mig.
Satt hos dig? upprepade farmor och gapade.
Nathan kröp ihop, sköt upp axlarna ända till öronen, knäppte händerna hårt under hakan, blundade. Och stack ut tungspetsen. August brast i skratt. Men Nathan sprang fram mot farmor med öppen famn.
Å, käraste, förlåt! bad han, för all del förlåt! Det var slyngelaktigt, men jag kunde inte låta bli. Se, jag brukade göra så där, när farmor gick genom förstugan och farfar och jag sutto där inne på låren och pratade och hade riktigt trevligt. Det var ju kolsvart, så jag kan ingenting säga med säkerhet, men jag skulle nästan tro, att farfar också räckte ut tungan.
Nu brusto alla tre barnen i skratt, men farmor sa:
Jonathan? Tänk, det visste jag inte.
Kära mor, inföll Frida. Jag undrar, vad du egentligen visste.
Mor! brummade August. Mor visste ingenting om oss. Mor visste ju inte ens, att Gabriel hade lungsot.
Plötsligt stod Nathan tätt intill henne. Han tog henne lätt i armen och skakade henne helt litet, ungefär som ett barn gör, då det ska be om någonting.
Farmor! viskade han med sin ivriga, ojämna röst. Farmor, får jag fråga om någonting? Men farmor måste lova, att inte bli ond!
Hon nickade; han sa:
När far skrev och bad farmor komma till sig — visste farmor då, att han var så nära döden?
Hon teg och han upprepade:
Visste farmor?
Hon svarade, långsamt och eftertänksamt:
Vet du, kära barn, jag vet verkligen inte, om jag visste.
Han släppte henne och gjorde helt om, ryckte på axlarna och sa alldeles högt till de andra:
