Nej, jag aktar mig nog. Det kunde gå för mig, som det gick för Agnes, den där gången.
Vilken gång? undrade farmor.
Ja, det var kanske flera gånger, svarade Lova, fast jag bara hört talas om en. Då Sannapojken bad om hjälp för sig och sin far och gården. Agnes var så ytterst vänlig och smeksam mot honom, men det var ju inte det, han hade bett om, stackars pojke. Och det berättas om ett vinglas, som Agnes ska ha slagit sönder i förargelsen.
Nej, men farmor! skrek Nathan och kiknade och kippade av skratt. Nej, men farmor då!
Gumman rodnade. Hon sa:
Det har jag glömt.
Kära mor, inföll Frida, jag undrar, vad du inte har glömt?
Farmor kände sig stukad. Inte därför att de gjorde narr av henne och anklagade henne; det betydde ingenting. Men de förbryllade henne genom att tumma på hennes minnen. De flyttade om saker och ting, som i åratal stått på sina bestämda platser och i sina orubbliga ställningar. Ingenting tycktes vara orubbligt längre och det förbryllade henne. Hon gav inte tappt i alla fall. Hon hade någonting i bakfickan, som man plär säga. Fast det egentligen inte låg i bakfickan utan på bordet bredvid henne. Nu tog hon det åter till sig och la det i knät. Det var ett paket och i paketet en silverdosa och i dosan sedlar, tio tusen riksdaler. Det var varken mycket eller litet men det var pengar. Farmor vände på paketet och såg på det och sa:
Det kan nog hända, att Borckarna var snälla människor i grund och botten. Fruntimren också för den delen, fast jag tror, vad jag tror om den saken. Men att jag blev så hatad, som jag blev, det berodde nog inte på högfärden, som Lova säger. Utan det berodde på, att jag måste ta hand om förståndet. Det var ett vingleri i släkten och ett skriveri och ett borgande till höger och vänster utan all ända. Jag såg ju med detsamma, att det måste redas upp. För hade den
