180
ene stupat, så hade hela bunten stått på huvut. Och det gick ju inte an. Helst man kunde vänta sig litet av varje med deras ovåliga slöseri. Och eftersom Jonathan inte mäktade göra sig kvitt anhanget, så blev det min sak att reda upp i affärerna.
Då började August böla! Han vandrade först ett slag kring divanbordet och kring småborden, ateniennerna och piedestalerna, och det var ett under att han kom fram utan olycka. Han gick in till sina båda glas i herrummet, drack ur det ena och söp ur det andra. Och han återvände. Men hela tiden bölade han; det var varken skratt eller gråt eller ord eller skrik utan snarast ett sakta och varligt råmande.
Vad går det åt dig? frågade farmor, fast hon mycket väl visste, vad som gick åt honom. Han stannade framför henne och skrek:
Affärerna! Ska mor förstöra kvällen för mig? Har jag inte nog av affärerna både dagar och nätter? Affärerna! Som mor har rett upp! Jo, jag tackar jag!
Seså, seså, manade Frida. Och Axel sa:
Det kan ju bli bra ännu, kära bror. Men det är en sak, jag skulle vilja veta: Varför fick inte far sköta affärerna.
Därför att han inte dög till det, svarade farmor.
Och mor då? skrek August. Dög mor? Nu ger mor mig åttio tusen och begär att jag ska klara dem med det. Det är ju enfaldigt!
För guds skull, avbröt Sunesson, låt oss ta det gemytligt!
Han slöt August i famn och dunkade honom 1 ryggen på äkta Borckskt maner.
Det är ju en glad och angenäm afton, sa han, nästan som förr då Borckarna samlades kring lilla svägerskans bord. Varför ska vi ta saker och ting så förbaskat allvarligt? Se på mig! Jag har stått på huvut två gånger och jag har inte fått svindel för det. Lilla svägerskan är välment, men hon underskattar oss Borckar. Vi hade vårt lilla system och det var inte så dumt. Och det var enkelt. Vi höll ihop, det var hela systemet. Vi voro många familjer och våra hustrur eller
