182
Vållande till annans död.
Och August tillfogade:
Utan förmildrande omständigheter.
Kära mor, inföll Frida, jag undrar just, vad du inte är skuld till?
Och nu yttrade borgmästarn:
Jag aktar mig för att döma, därest icke tjänsten tvingar mig. Och min kära mor skulle jag inte ens vilja rannsaka. Men det finns någonting som just min sonliga vördnad tvingar mig att forska i. Det är min kära fars besynnerliga öde. Han var ju i alla fall på sin tid en förmögen och ansedd man och son till en förmögen och ansedd man. Vidare hade han bildning snarare över än under sitt stånd. Han var mycket korrekt i sitt uppträdande och han var hövlig och älskvärd mot alla människor. Hur kunde han då med åren bli den rent ut sagt driftkucku, som han onekligen blev? Det är ett underligt öde och det har pinat oss barn. Det pinar oss alltjämt, kanske allra mest därför, att våra barn i sin tur börjat undra över farfar. Lill-Axel var ju en fem sex år, då han dog; han minns honom ganska väl. Och han frågade mig en gång, om farfar varit idiot.
Nå? sa farmor och höll andan. Nå?
Ja, vad ska jag svara? Säg själv, mor! Idiot var han ju alldeles säkert inte, fast det kunde se konstigt ut ibland. Men hur ska man då förklara saken? Vill inte mor ge en förklaring? Det är väl i alla fall bara mor som kan förklara. Vad ska man svara?
Ååh, sa farmor, och det blev en suck i långmål. Ty nu tyckte hon, att hon började förstå och begripa. Å, kära nån, sa hon, det är väl bäst att du skyller på mig. För vad ska det tjäna till, att barnbarnen tänker bättre om mig, än jag är värd? Svara du lugnt, att det är mitt fel. Jag vet ju, att era ungar inte tycker bättre om mig, än vad mina ungar gjorde. Så vad tjänar det till att hymla med det?
