186
Hon lugnade dem. Ögonen voro slutna och den besynnerliga andhämtningen fortfor ännu några sekunder. Men hon vinkade och tecknade, att de skulle vara lugna, absolut lugna. Strax därpå tystnade hon och hon suckade och rätade på sig. Hon slog upp ögonen och såg sig omkring, med en klar, nymornad blick.
Jaha, kära barn, började hon. Men tungan var tjock i munnen och läpparna torra; hon måste dricka. Hon smackade och slickade sig om munnen.
Jaha, kära barn, upprepade hona. Det var den saken. Och den förklaringen. Vad det lider, blir allt förklarat, som skrivet står. Men nog kan det se ut, som om jag vore idioten och ingen annan. Ingenting har jag reda på, varken om mig själv eller andra. Ingenting vet jag och ingenting minns jag. Ingenting mäktar jag säga och uttrycka efter ordning. Då är jag väl idiot? Gud ske pris, att jag fött kloka och rättfärdiga barn till världen. Men de släktar kanske på far sin.
Hon tänkte sig om och funderade och bäst det var, kände hon sig litet lättare om hjärtat. Hon började småle; först helt svagt och försiktigt, liksom på prov. Men när hon märkte att det inte gjorde ont någonstans, log hon riktigt och som hon var van. Hon hade kommit att tänka på någonting lustigt. Och hon sa:
Hör ni barn, har jag nånsin berättat, hur jag lurade far med länsman? Min far vill säga. Jo, det var så —
Och hon berättade den gamla historien om sparbössan, far och länsman. Den var inte från i går och barnen hade hört den tio gånger så visst som en. Men det gjorde ingenting. Kom sparbössan fram, så betydde det att farmor var vid gott lynne igen. Och de drogo sig närmare och sutto i en krets omkring henne och lyssnade med så livliga miner som möjligt. Hade ingen annan roligt, så hade farmor roligt själv. Men när hon skrattat ut, sa hon, plötsligt och oroligt:
Herre je, barn, ni förstår väl, att det inte var illa ment?
