Titta på den där Sunesson! skrek hon plötsligt och hennes ansikte blossade upp och svullnade av vrede. Titta på honom! Är det inte den rätte, att komma och predika om folks beskedlighet? Tänk, jag minns honom, när han gick på Johannisberg med gula ridbyxor och blankläderstövlar, som skeno genom sju kyrksocknar. Ändå hade han en särskild skogvaktare som skulle luffa efter honom som en hund i skogen utan nytta och en betjänt som gick omkring med en fin bricka och serverade äggtoddy i franska koppar! Titta! Ser han ut, som om folk skulle vara beskedliga?
De tittade på Sunesson och den stackaren kastade huvudet bakut och låtsades skratta men i själva verket såg han tvärs genom koppartaket upp till Vår Herre och bad honom om en sky från himlen eller annat täcke. Ty dels hade ålder och umbäranden tärt honom, så att huden låg klistrad över knotorna eller hängde i rynkiga, gula påsar och så att ögonen lågo som matta grå pärlor på bottnen av var sin murknade skål och så att hårkransen kring hjässan liknade ett stycke malätet pälsverk och pipskägget en tofs gråmossa; dels hade fattigdomen själv sörjt för hans dräkt och hängt den på honom med svettklibbiga händer och oklippta rispande naglar. Så att det var ömkligt. Och farmor gjorde narr av honom och gonade sig.
Därpå sa hon:
Nej, jag tror, att jag stått mig bäst i långmålet. Med min metod. Rätt ska vara rätt och intet därutöver. Det är nog behagligt att vara fin och omtyckt, men det kan bli kostsamt i längden. Och den som litar på folks beskedlighet, den är ändå idiot. Eller vad säger du, Nathan?
Han spratt upp; han satt alltjämt och tänkte på Axelsson och ringen. Farmor fortsatte:
Hur det nu är, så har jag levat min tid i välmåga. Och här sitter jag och har i alla fall några skillingar över. Och så pass omtyckt tycks jag ändå vara, att barnen kommer till mig ibland, fast vägen är lång och besvärlig. Men hade
