måste tänka ut en pantomim, i vilken det där kunde bli höjdpunkten. Han hade använt flera pantomimer. Han hade varit en dum guldgrävare, som blir bestulen av sin fiffige kamrat. Han hade varit en förlorad son, som i sena natten lämnar en champagnesupé för att uppsöka sin far och som finner fadern ruinerad och eländigare än han själv. Han hade varit en äkta man, som överraskar sin hustru och älskaren. Vad som helst kunde passa, bara det tillät honom att i det avgörande ögonblicket stå där som en idiot. Han hade aldrig misslyckats, han hade aldrig gått miste om applåder och fulla hus. Han var oemotståndlig. Men han måste arbeta. Oj, oj, oj! Det var inte lätt. På sätt och vis var det ju en naturens gåva, men naturen måste understödjas av konsten. Han kunde inte bli idiot när och hur han ville. Det lättaste var att imitera sig själv och många gånger nödgades han göra det. Men på premiärer och andra mera betydelsefulla föreställningar måste det vara äkta. Eljest riskerade han sitt rykte. Då gällde det att pirra upp nerverna och jaga upp sig och försätta sig i spänning. Lyckligtvis hade han livlig inbillning och redan som barn, hade han inbillat sig de rysligaste saker och trott på dem. Han smålog och sa:
Farmor kan tro, att jag har haft nytta av skamvrån!
Men inbillningen var inte heller till fyllest. Den blev med åren sliten. Han måste stimulera sig med en verklig oro. Och då han inte var så rädd för någonting annat som för stryk, använde han stryk. Men huru och på vad sätt ville han inte berätta. Farmor sa:
Det kan också vara detsamma.
Och hon frågade ännu en gång:
Vad i herrans namn skrattar de åt? Kan det vara roligt att titta på en idiot?
Ja, visst är väl det roligt? sa han och såg häpen ut.
Och August brummade:
Det är alldeles förbannat roligt. Kan du inte visa oss?
Men det ville han inte.
Och det springer de och ser på? Och de betalade de för?
