198
hade sagt henne. Hon gav dem inte rätt utan vidare; hon prövade och granskade. Men så småningom gav hon dem rätt. Hon måtte ha varit ett elakt stycke, eftersom alla människor hatade henne. Det kunde inte förklaras på annat sätt. De hatade henne, fastän de sovit under hennes tak, ätit vid hennes bord och tagit välgärningar av hennes hand. Det kunde inte ha varit deras fel, det måste ha varit hennes; hon måste ha varit ett elakt stycke. Hon hade varit hård mot Borckarna, hon hade pinat livet ur Jonathan, hon hade varit omänsklig mot Gabriel. Hon hade inte förstått det själv, inte helt och hållet. Men andra hade sett och förstått, barnen hade förstått. Nu visste till och med barnbarnen, vad hon var för slags människa. Och nu visste hon det själv.
Men i en punkt gav hon dem inte rätt; i en punkt beljög de henne. Hon hade inte varit elak mot Nathan. Det var orimligt. Man kan minnas galet och man kan uppfatta saker och ting på olika sätt. Men man kan inte gå i tio år och längta efter en människa som man inte håller av. Och man kan inte vara elak mot den man håller av. Sträng kanske, men inte elak. I den punkten hade de beljugit henne.
Bäst hon tänkte på detta, fick hon ett infall, som i förstone alldeles överväldigade henne. Det var ett sentimentalt infall och således någonting alldeles nytt för farmor. Och det överväldigade henne just därför att hon inte riktigt förstod sin egen avsikt.
Hon skulle be Nathan om förlåtelse.
Hon tänkte:
Det tör väl vara han, som har skäl att be mig om förlåtelse. Men jag bryr mig inte om det. Allting annat har varit bakvänt. Och när jag gjorde rätt, gjorde jag ingen alls till lags. Jag får väl taga skulden på mig och be dem allesammans om förlåtelse.
I själva verket tänkte hon inte alls be om förlåtelse. Hennes avsikt var helt enkelt att tigga barmhärtighet. Men det förstod hon inte. Hon visste inte ännu, hur fattig de hade gjort henne och hur eländig. Hon var krossad och förbi och
