Hon sa:
Då ska jag tala om, hur du bär dig åt. Du låter dem slå dig. Du har någon, som skrämmer dig med stryk och ibland måste han väl piska upp dig. Jag förstår och begriper, för det var likadant med Jonathan. Han fick sin sjuka som säkrast, om någon skrämde honom för stryk. Man behövde bara knyta näven under näsan på honom. Men skillnaden var den, att han skämdes som en hund, stackarn. För det var ju inte bara fel på förståndet, som eljest kan vara skam nog, utan det var också den där strykrädslan. Och det är ju genant för en karl. Så att han skämdes och jag skämdes.
Men du skäms inte utan du visar eländet för hur många som vill se och ju flera desto bättre. Och de skrattar åt dig och kastar slantar åt dig. Ja, det begriper jag. Gyckelmakare som gyckelmakare. Och en ser ju, hur barn brukar dansa runt kring fånar och göra narr av dem. Men att du kan tro, att de tycker synd om dig? Det begriper jag inte.
Och nu ska jag säga dig en sak. Du skäms inte, men jag skäms. Jag skäms att ha dig i huset. Du har gjort narr av oss och skrivit tiggarbrev och smusslat med Gawenstein. För du trodde, att du skulle komma med dina pälsar och dina pengar och göra oss till pannkakor. Men vi skäms för dig. Om du har så mycket pengar, som du ljuger, det vet jag inte. Jag vet bara, att jag skäms över de pengar, du har. Hade du kommit tillbaka som en stryker, så hade jag kanske skämts för dig då med. Men inte tiondelen! Det hade varit en naturlig sak och en olycka. Det här är gement.
För om jag tänker med mig själv att det skulle vara något fel med mitt förstånd och att jag skulle låta folk skratta åt eländet och ta pengar för det. Nej, jag kan inte tänka mig värre. Jag skulle gömma mig. Ibland tycker jag, att jag är den enda kloka i det här huset och den här släkten. Det har knappt funnits någon bland er som inte haft sin skavank. Och du mest! Men jag har tålat mig och inte varit sämre mot er för det. Ty sjukdom och svaghet är herrens hemsö-
