finns det många sätt. Nu ska herrskapet höra! Jag utgår ifrån, att vi kan bevisa, att gamla frun är sinnessvag —
Sinnessvag! skrek Frida och tog sig om huvudet. Gawenstein lugnade henne med en mild och mjuk handrörelse. Han smackade på ett smeksamt sätt som om han haft ett spann skygga fålar att tygla.
Jag ber om ursäkt, att jag sårar. Jag känner inte det rätta ordet. Vi kunna bevisa, att den gamla damen är svag. Vi kunna bevisa, att hon avslagit ett högre anbud och antagit ett lägre. Vi kunna bevisa, att hennes barn skyndat hit för att avstyra olyckan —
Det är ju lögn! avbröt borgmästarn alldeles häpen.
Herr Gawenstein smålog, fint och medlidsamt.
Jaså, det är lögn? Nej, herr borgmästare! Ty hade ni haft en aning om det högre anbudet, så hade ni skyndat hit för att avstyra olyckan. Alltså är det icke lögn i högre mening. Vi kan bevisa, att Björner kände till den gamla fruns svaghet. Vi kan bevisa allt, som behövs för att göra den här saken till en ful historia. En mycket ful historia, herrskapet, mycket ful. För Björner. Vi har moralen på vår sida, den mänskliga och den gudomliga. Ty moralen lär oss, att vi icke skola utplundra de svaga och värnlösa. Om den Allsmäktige i sin vishet berövat en svag gammal kvinna hennes sinnens fulla bruk, så bjuder oss gudomlig och mänsklig lag att bevaka hennes intressen.
Herr Gawenstein hade rätt och herr Gawenstein triumferade. Han fick också sitt erkännande. Ty då August hörde den lille mannen uttala så höga sanningar, som dessutom tycktes innebära någonting nyttigt och för honom gagneligt, kände han sig gripen rakt i hjärtat. Han sa:
Det är ta mig tusan första gången, jag lägger bort titlarna med en jude. Men nu gör jag det. Skål! För du är kristen, bror, en god kristen. Och du resonerar alldeles som jag. Du resonerar som en kristen. Skål och tack!
Och de skålade och tackade.
