206
I detsamma öppnades dörren, som stått tillskjuten, och farmor steg in i herrummet.
Barnen sågo genast, hur det var fatt. De kände henne så innerligt väl och de sågo och förstodo, vad herr Gawenstein ej såg och förstod: att farmor var vred. Det fanns inga vredesrynkor i pannan, munnen var icke hopbiten, kindmusklerna icke spända, rörelserna icke häftiga. Det fanns ingenting, som varnade främlingen. Men barnen sågo och kände igen! De sågo, att ansiktet hade den rätta blåvita färgen, som skrämt dem halvtokiga i forna dar och som skrämde dem nästan lika mycket den dag, som var. De sågo att ögonen voro glanslösa och avfärgade och att ögonlocken voro tunga och ständigt på glid som hos en halvsovande. Framför allt kände de igen gången. Den var ljudlös; stora, tunga människan gled fram som en katt. Och hon rörde sig försiktigt och långsamt som om hon varit rädd för sin egen kropp.
De sågo hur det var fatt, men de kände icke orsaken. Och de hade dåligt samvete. De kunde inte tro annat, än att hon lyssnat till deras samtal. De visste inte, vad de skulle göra, ty de kunde helt enkelt inte tänka. Det hade varit bättre för farmor, om de inte varit fullt så rädda. Om åtminstone Sunesson eller Lova vågat ingripa. Men de vågade icke och de visste icke vad de skulle taga sig till. Praktiskt taget voro farmor och herr Gawenstein allena i rummet.
Och herr Gawenstein ansåg sig icke ha någon orsak till oro. Han tyckte sig märka, att han fått barnen över på sin sida. Han närmade sig målet. Och när nu den gamla frun själv steg in i rummet, tyckte han, att hon kom just lagom och liksom skickad av Försynen.
Se där är hon ju! ropade han och öppnade helt gemytligt stora famnen. Farmor själv, vet jag, farmor själv!
Han betraktade och behandlade henne som en god kund. Han var älskvärd och galant, artig och hjärtlig. Han gnuggade händerna, grinade sitt allra skälmskaste leende och viskade:
