Frun! Hunden var klok! Och nu ska vi vara kloka allesammans.
Därpå bjöd han henne en bekväm stol.
Hon besvarade hans artighet med en liten nigning och satte sig. Barnen trodde knappt sina ögon. Men hennes tillfälliga lugn ingav dem ingen säkerhet, tvärt om kände de sig ännu mera förvissade att utbrottet skulle bliva fruktansvärt. De trodde, att det var oundvikligt, och de tyckte att herr Gawenstein kunde taga emot den första stöten.
Han gick rakt på sak med korta, raska tag. Till en början konstaterade han, att fru Borck som klok säljare ej kunde föredraga ett lägre pris för ett högre under förutsättning av samma säkerhet och samma betalningsvillkor. Den saken behövde inte diskuteras. Men frun hade begått en dumhet och nu gällde det att se till, om den kunde repareras. Det kunde den. Först och främst skulle frun begära att bli satt under förmyndare —
Förmyndare? avbröt farmor och såg för första gången på herr Gawenstein. Men hon vände genast bort blicken och vred litet på huvudet som om hon lyssnat. Gawenstein fortsatte. Förmyndaren skulle vända sig till Björner och fordra, att köpet skulle återgå. I värsta fall måste man hota honom med process, ty han hade missbrukat fruns svaghet —
Svaghet? upprepade farmor och barnen hajade till.
Men herr Gawenstein förklarade, mild och godmodig, fin och finurlig, sitt uttryck.
Frun! sa han. Frun är gammal, frun är urgammal. Det är ingen oartighet att säga det, ty ålderdomen är en stor heder och det heter: hedra ålderdomen! Men nu vet vi alla att ålderdomen försvagar våra själskrafter. Det är ingen skam, frun, ty det är en naturlig sak. Frun kan komma från affären med heder, det garanterar jag. Och frun vinner runda hundra tusen på kuppen.
Så att herr Gawenstein menar, började farmor efter ett ögonblick, han menar, att jag inte skulle stå vid ord och
