18
skulle få sin vilja, bara han väntade tills hon skurat köksgolvet eller uträttat något annat nödvändigt. Det fann Grundholm rimligt och väntade tåligt i sängen tills sömnen tog honom, vad snart skedde. Så småningom begrep han väl knepet men lät det bestå. Ty vad ska en gammal man med flickor, om han kan komma ifrån dem utan att bryta mot skick och ordning och hävd? Allt gick bra och Grundholm fick sina golv skurade oftare än någon annan i stan.
Värre var det med arbetsfolket, sex fullvuxna karlar och tre pojkar. Agnes hade dem i maten och de hängde efter henne om inte för annat så för godbitarnas skull. Till sist måste hon ta en fästman bland dem och valde den yngste och saktmodigaste. Han hette Axelsson och heter så än i dag, där han går som gårdskarl hos farmor. Han gav henne en liten guldring av äkta guld fast sliten till bristning. När Axelsson varit fästman i tre veckor, ville han ligga hos flickan. Icke på allvar och till olycka utan bara som sällskap och av pur kärlek. Flickan höll av honom, men hon hade ju sitt klara förstånd. Ogin ville hon icke vara utan skyllde på Vår Herre. Pojken fick krypa i bädden men själv satte hon sig i fönstret och höll andakt med både bibel och psalmbok. Och gudsordet gjorde sin verkan, så att Axelsson skämdes och fann det långsamt och kusligt och oöverkomligt och fick ett ärende ut och försvann med kläder och allt. Så skötte hon den unge som den gamle och vann med sitt klara förstånd allas aktning utan att stöta någon för huvudet.
Men med bygget gick det långsamt sedan takstolarna rests. Borcken hade förbyggt sig. Takkopparn, som redan låg till reds på tomten, togs i mät. Det var tal om att huset, ännu ofärdigt, skulle gå under klubban. Det fick icke ske. Borckarna höllo Jonathan om ryggen. Var och en kom med sin borgen eller sin skärv alltifrån kommerserådet ned till skolmamsellerna, ja, ända ned till grevinnan, som visserligen var den högsta i rang men den rin-