218
Plötsligt blev hon ond.
Det bad jag, skrek hon, men det fick de inte! Mina egna barnbarn får inte komma till mig.
Och Nathan? sa Vår Herre.
Farmor teg.
Han fick komma. Vad gjorde du med honom?
Farmor sa:
Han kom inte för min skull. Han kom för sin mors skull.
Han kom, sa Vår Herre, och du körde bort honom.
Han var stursk och ovålen. Han kysste den andra satkäringen på axeln och mig brydde han sig inte om.
Han kom, sa Vår Herre, och du körde bort honom.
Han ljög på mig. Och han eggade upp barnen och tussade juden på mig. Det är hans fel, att jag sitter här.
Han kom, sa Vår Herre, och du körde bort honom.
Han kom inte som jag ville, sa farmor. Han skulle ha kommit så att jag fått hjälpa honom. Han behövde mig inte.
Då skrattade Vår Herre: ho, ho, ho — grovt och djupt
som en ko bölar. Men barnen trodde att det var
farmor som skrattade i sin galenskap.
Och Vår Herre sa:
Nej, min gumma lilla, mig lurar du inte. Jag känner dig. Du ville, att han skulle komma som en stryker. Och du ville, att han skulle äta som en hund ur din hand. För det är det konstiga med dig, att den du håller av, ska vara din hund. Eljest är det inte bra. Men din vilja är inte min vilja. Och därför satte jag på honom två pälsar och gav honom ett berg med koffertar och en halv million och till yttermera visso herr Gawenstein. Ty herr Gawenstein har ett klart förstånd. Och behagade dig icke fånen, så kunde du roa dig med den kloke. Vad har du sen att säga?
Jag kunde ha fått som jag bad, muttrade farmor.
