Vår Herre sa:
Jag vet nog, vad du tror. Du tror, att jag är din springpojke. Men jag är din herre. Och därför fick du, som du bad. Fast inte på ditt sätt utan på mitt sätt. Vad har du sen att säga?
De föllo från mig allesammans ända ned till Axelsson. För pojkens skull var jag som luft eller sämre.
Ja, du skulle väl ha varit som drottningen av Saba, sa Vår Herre och skrattade lika grovt igen. Eller också var det farmor som skrattade. Hon sa:
Och han gav dem mina pengar, som jag samlat år efter år. Han gav dem åt Axelsson, som om det ingenting varit. Och ändå hade jag trott, att jag skulle bli nödd att ta honom i försvar mot Axelsson. Men det nötet! Nej, han behövde mig inte!
Är du säker på det? sa Vår Herre. Jag tror inte, att du är säker på det. Eftersom du sitter på en lår på en vind och gråter.
Han bad mig inte om någonting, muttrade farmor, han
bad mig inte ens om förlåtelse.
Men när Vår Herre det hörde blev han betänksam.
Jaså, sa han, bad han dig inte om förlåtelse? Kan du säga, varför han skulle bett dig om förlåtelse?
Å, det borde han väl ha gjort, svarade farmor och förvånade sig. Eftersom jag ändå är hans farmor.
Nåja, sa Vår Herre, det borde han kanske ha gjort. Jag vet inte riktigt varför. Men eftersom du ändå är hans farmor, tycker jag nog, att du har rätt i det. Han borde ha bett dig om förlåtelse.
Ja, eftersom jag är hans farmor, upprepade gumman, och hon tyckte, att hon liksom fått ett övertag.
Får jag fråga, sa Vår Herre, vad du skulle ha gjort, om han bett dig om förlåtelse?
Det visste hon inte. Vad skulle hon ha gjort?
Hon sa:
