222
klampade. Axel och Frida rusade förbi farmor, viskande och tisslande, fräsande och väsande som kattor.
De voro upprörda, de funno Nathan avskyvärd. Och de hade rätt. Man leker inte med sorgen, man hånar inte olyckan. Man kan driva sin mor eller farmor till tårar, till förtvivlan, till gränsen, där mörker tar vid. Ty nöden har ingen lag. Men sen bör man försvinna. Man får inte återvände för att göra narr av henne. Man avslutar inte en tragedi med en eländig maskerad. Det ville apekatten göra, fånen, idioten.
Där stod han nu och klamrade sig fast vid Borckska gårdens port. Han såg hemsk ut, han såg ut som en fåne. Han var kanske värd applåder och tvåhundra dollars just då. Ty han var eländet självt. Men Axelsson och barnen ville kasta ut honom. De tio tusen voro glömda och den halva millionen. Deras samveten hade vaknat och kosta vad det kosta ville skulle de skydda farmor.
De glömde en sak.
De glömde, att gud är god mot dem, som älska. Han har sörjt för dem från begynnelsen. Han har skapat en värld blott för dem. Det är minsann inte alla, som få komma dit. Och av några tar han en dryg tribut just vid gränsen. Han tar deras klara förstånd. Men det är inte så farligt som det låter. De äro lyckliga ändå. Det är inte så farligt.
När farmor fått undan Axelsson och barnen och stod
tätt framför tiggaren, såg hon ju, att det var Nathan. Hon
kände igen honom nästan genast, men hon tog sig god tid,
innan hon sa någonting. Hon gav honom ett tecken att
han skulle stiga in och stänga porten efter sig. Hon
betraktade hans paltor och tog i dem och skakade på huvudet
och fnös. Men först då han böjde sig ned och kysste henne
på ärmen, fick hon mål i mun.
Jaså, du kom tillbaka till sist, sa hon. Jag tänkte nog det. Men det var ju i alla fall en överraskning.
