20
Det var ett rum, tjuguåtta fot långt, tolv fot brett. Och det var kolsvart! Det fanns ingen möjlighet att skaffa rummet dagsljus, ty på dess ena sida låg förmaket, på den andra salen, på den tredje köket, på den fjärde förstugan. Ho vet, vad Grundholm tänkt på? Vartill kunde detta rum, näst förmak och sal det största i huset, användas? Till garderob? Omöjligt. Det var hett som en bakugn. Vid dess ena vägg låg förmaksugnen, vid den andra salsugnen, vid den tredje spis och bakugn! Det var ett enda hett kolmörker, ett gehenna. Praktiskt sett var det en onyttighet, en golvyta om 28 X 12 förspilld. Moraliskt sett var det ett fel och en skamfläck. Men ett fel, som ingen såg, och en skamfläck, som ingen kände. Mer än Jonathan Borck och Grundholm.
Jonathan Borck var en märklig man för sin stad och sin tid. Han hade varit i London och Paris, han hade suttit tre år på ett stort kontor i Bremen. Efter hemkomsten hade han öppnat en spannmålshandel. Man påstod, att han gjorde goda affärer. Han var mycket tystlåten. Bönderna voro vana vid att bli ihjälpratade. Man vet ju att stadsfolk pratar mycket och att munlädret deras är nött och glatt av slitning. De vet inte hälften av vad de säger och menar inte tredjedelen. De pratar för att en ann inte ska få syl i vädret. Så går det till att lura bönder, det är känt sen urminnes. Borcken var annorless, han lät bönderna tala och sa själv det minsta. De kunde sitta timvis i hans mjuka skinnsoffa, grunna och tala just lagom. Borcken teg, men han var inte otrevlig ändå. Han log, han nickade, han blinkade, han beskrev saker och ting med bara händerna, han hade ett helt teckenspråk. Och han hade fört med sig från främmande land allehanda underliga små ting, som han visade och ibland förärade. Till slut blev det sagt ett pris från det ena hållet och ett annat från det andra. Borcken sa sitt pris och teg. Bonn fick lätta sitt hjärta, han fick tala och andraga, påstå och förklara. Det är så mycket som hänger samman med spann-