De skrattade. Men dörren funno de öppen och i salen funno de Borcken själv. Då blev Axelsson blyg och smet. Agnes stod på tröskeln, tittade och neg. Borck vandrade av och an och talade för sig själv, stumt visserligen men med livliga åtbörder. När han varsnade Agnes, rynkade han pannan och trutade med läpparna. Men hon lät sig icke förskräckas utan nämnde ärende och namn, stånd och villkor, kort och snabbt som sig hövdes. Borck blidnade och log. Jag är patron Borck, sa han. Det måtte jag veta! sa Agnes. Han tänkte efter, vad han borde kalla henne och bestämde sig för »hon lilla mamsell». Mamsell för att vara artig, »hon lilla» för att antyda hennes verkliga stånd. Han bjöd henne att bese huset och följde henne själv ur rum i rum. Hade han varit en figur, skulle han ha knipit henne i kinden eller kittlat henne i sidan eller behandlat henne än grövre och plumpare. Lusten fanns där men han gav icke efter för lusten utan njöt mera av att behärska den. Han njöt också av hennes beundran. Hon var nyfiken som en skata och lika talför. När hon stigit in i förmaket och stod mellan de båda väggfasta speglarna, som gå från golv till tak, hade hon redan förbrukat alla lovord och tuggat om dem. Hon skrek till: Nej, nu sätter jag mig! och satte sig verkligen pladask på golvet. Det var en överdrift och den stötte honom. Men han eftersinnade, att hon endast var en piga, låtsades om ingenting, räckte henne till och med handen. Hon kände dock missnöjet, blev stillsam och sedig, lade händerna i kors och gick som en präst i en kyrka. Icke ens kökets under förmådde nu längre bringa henne ur jämvikten. Hon besåg allt, begrundade allt, beundrade allt men med måtta. Borck tänkte: Nu är den lilla figuren blyg. Men figuren var inte blyg, figuren hade bara ett klart förstånd och en snabb uppfattning.
Båda skulle ställas på prov och komma till korta. När ronden var slut och Borcken avskedat sin gäst i förstugan, vände han sig plötsligt om och ropade: Vänta! Han hade
