26
Flickan skrek. Hon sprang mot dörren och ropade på Axelsson. Så smög hon sig tillbaka på tåspetsarna och rörde försiktigt vid honom. Kroppen kändes underligt hård. Plötsligt föll han emot henne, vilade i hennes famn med utsträckta armar. Kroppen mjuknade, huvudet slank åt sidan. Han slöt ögonen, svalde, rapade gång på gång och så hårt, att huvudet kastades fram och tillbaka. Så var det över lika hastigt som det kommit. Han rätade upp sig, suckade, gned sina kinder, smålog som förut.
Jaha, sa han, nu har lilla mamsell sett alltsammans.
Låtsades om ingenting. Och Agnes låtsades som ingenting, tackade, neg, gick. Men arm i arm med Axelsson började hon skälva och klappra tänder. Hon kom sig inte för att berätta och Axelsson gjorde inga frågor. Han var mulen. Han hade hört ropen och trodde, att Borcken tagit sig friheter. Vad skulle han göra åt den saken?
Ryktet om Borckens skamvrå spreds hastigt och vida.
Agnes måtte väl ha skvallrat för Axelsson. Ryktet gick
långt ut i bygden och gjorde skada. Staborna skrattade, men
det var annorless med bönderna. I sex år hade de gjort
affärer med en människa, som bygger skamvrå åt sina barn.
Allra helst han inte har några. Är han galen i ett, så är han
väl galen i allt. Bönderna började dra sig åt annat håll. Att
han förbyggt sig var en sak, men det betydde mindre.
Kommerserådet skulle väl stödja under och hjälpa honom över
det värsta föret. Och det hade en för resten aldrig sett, att
inte Borckarna betalade. Den ene för den andre, om det
knep, betalt blev det. Men vem rår på galenskap och konster?
Fram på höstsidan var huset äntligen fuktfritt och Borcken flyttade in. De gamla möblerna förslogo litet i det stora huset med sina tjugu rum. Nytt ville han inte skaffa, ty det nya skulle vara prima och sådan var gunås inte ställningen. I stället blev det gammalt. Borckarna kommo släpande med sitt överlopps. Skolmamsellerna kommo dragande med en hel liten förmaksmöbel, som stått väl inslagen på vinden i
