30
öppnade herrumsfönstret för att vädra ut röken, ropade de med en mun:
Se, där är han! Tack, Jonathan! Godnatt, Jonathan! Sov gott, Jonathan! Lycka till, Jonathan!
Och han bredde ut armarna som om han velat omfamna hela den Borckska skocken, nickade, vinkade.
Han släckte alla ljusen. Han tog en stol, ställde den mitt i salen och satte sig på stolen. Där satt han i mörkret och talade för sig själv, stum som en fisk men med livliga åtbörder och ett hemskt grimaserande. Det hade kanske varit svårt att tolka hans teckenspråk. För resten var det kolsvart i rummet. Men rätt var det var, steg Agnes in med ett brinnande ljus i handen. Schal över skuldrorna, schalett på huvudet, färdig att gå. Hon skulle bara tacka patron för välplägnaden. Kanske hoppades hon få en slant. Hon sa: Jösses, att patron sitter i mörkret!
Han sa ingenting, men han upphörde att fäkta och grimasera.
Och hon sa:
Jag har dröjt lite länge, jag, för jag skulle hjälpa flickorna med disken.
Ville han nu ge henne en slant som tack för hjälpen, så var det hans sak. Men Borcken hade annat i tankarna. Han reste sig, sköt fram stolen och bjöd henne sitta. Han tog ljuset ur hennes hand och tände takkronan. Och medan han det gjorde sa han:
Det är en sak, jag skulle vilja säga mamselln. Hon tör bli förvånad, men det kan inte hjälpas. Det här är ett stort hus som mamselln vet. Jag har hushållerska och piga. Det förslår inte. Nu frågar jag mamselln rakt på sak och utan vidare, om hon vill komma hit?
Hon tänkte sig om och det var gjort i en handvändning. Att flytta från Grundholm till Borck, jo jäsingen, det ville hon nog. Men hon ville inte visa sig angelägen. Utan sa:
Ja, det får väl bli Grundhalms sak, om han släpper mig. Fast inte mig emot.
