Och Axelsson? Och Grundholm? Och släkten?
Axelsson hade mest att säga och sa minst. Han fick veta allt. Saken klarlades fullständigt. Agnes höll av Axelsson, men Borcken hade friat. Det kunde ingen hjälpa och det var det hela. Hon lade avgörandet i Axelssons händer, hon böjde sig inför honom som inför Gud Fader. Just de orden använde hon.
Axelsson blev mulen. Han tog sig en funderare. Han frågade, om det hade skett den där gången, då hon skrek. Hon svarade, att just då hade det skett. Det var en lögn, visserligen, men den gjorde saken enklare och mindre konstig. Nå, ser du det då! sa Axelsson och fann någon tröst i att ha gissat rätt. Eljest var det ju klent med trösten. Han undrade, om han borde bli ond. En örfil borde han kanske ge henne. Men det är inte så lätt att bli ond, när man inte har lynnet. Han mulnade och mulnade, kom inte längre. Avgörandet låg i hans hand. Det var en satans historia.
Axelsson gick till bygget och tog det i betraktande. Borckska gården låg inför honom i all dess härlighet. Och plötsligt fick han klarhet. Den kom som blixten, den slog honom som åskan, den brände på sekunden sju lass sorgens ogräs, krångel och konstigheter. Fanns det någon liknelse mellan Axelsson och Borcken? Fanns det någon jämförelse? Karl som karl, kan vara. Men vad väger den tyngsta karl mot ett tvåvånings stenhus under koppartak? Axelsson fick klarhet och större gåva givs icke. Du vore väl galen, sa han till flickan. Det finns ingen liknelse, så det är ingen vånn.
Han övertalade henne: det tog en halvtimme. Sen över-
3 Farmor och Vår Herre
