34
talade han sig själv: det tog längre tid. Men det var en angenäm sysselsättning och den varade hela livet. Hur tusan skulle det gått, om han inte haft begrepp och förstånd? Avgörandet hade vilat i hans hand: hon hade böjt sig inför honom som inför Gud Fader.
Och då sa jag, sa Axelsson — och med åren tummade han på texten en smula — då sa jag: Mamselln vore väl galen!
Nej, Axelsson var inte svår att komma förbi. Han fordrade bara en sak: hon skulle behålla hans fästmansgåva, den nötta ringen. Den kunde inte göra henne något omak, så uselt liten och lätt. Och då hon kråmade sig med känslor och tyckte orätt att beröva honom guldet, rätade han på sig och liknade trots allt en patron. Jag bleve högeligen obligerad! sa han. Inte precis de orden, men den meningen och den tonen. Hon behöll ringen, knöt den vid ett band och bar den mellan särk och tröja. Axelsson klarnade. Och så länge han lever, lever han i den tron att ringen hänger i ett blått band mellan särk och tröja. Det gör den nu visserligen icke.
Värre blev det med Grundholm. Han hade lagen på sin sida. Agnes hade tagit ny städsel för ett år från oktober räknat och detta hände i november. Han tänkte inte släppa henne. Hon hade bedragit honom med skurning och tvätt och andra krumbukter och var icke förty en slinka. Eftersom man inte gifter sig med en piga utan att ha känt henne.
Du har hållits med Borcken! skrek han. Du har hållits med Borcken! Bekänn din ärkekatkes!
Hon bekände. Hon hade hållits med Borcken.
Nåja, ser du det då! sa Grundholm och lugnade sig en gnatta. Ty världen är vansklig, konstigare blir den för varje dag och det känns skönt att gissa rätt någon gång. Likväl var det en satans historia. Han hade städslat och lönat henne, klätt henne, fött henne tills hon blev rar och röd och rund, flickdängan. Vidare hade han estimerat henne och attackerat henne. Men nej! Hon hade hycklat och bedragit.
