Grundholm begärde en öppen förklaring. Vari låg Borckens förtjänst och Grundholms brist, oavsett åldern, som var något överårig?
Borcken hade lovat gifte från första stund.
Det dög, det kalmerade. För tusan, så dum hade ju inte Grundholm varit! Men Borcken var ett ärans fä och nu låg han, som han bäddat. Grundholm grinade och gonade sig och fnös. Men när Agnes skulle be sig fri ur tjänsten, stötte hon mot lagens makt och Grundholms onda vilja.
Nej, sa han, du är städslad och du ska gå året ut. Sen får Borcken ta, vad som finns. Om det finns något. För nu ska det inte skuras mer här i huset.
En sån otrolig figur var han, rödbrusig, plussig och flåsande, med väldiga vårtor här och var i ansiktet och på halsen.
Agnes grubblade. Hon kunde inte gå ett helt år som Grundholms piga och Borcks fästmö. Hon måste göra sig fri och göra det själv, utan Borckens hjälp. Ty saken var i sin första begynnelse och allt igenom ömtålig. Agnes beslöt att ta till lipen. Grundholm låg som en timmerstock över hennes väg: hon skulle såga honom med sitt brösts suckar och upplösa honom med sina ögons gråt. Hon satte i gång utan stora åthävor, började med sakta snyftningar vid middagstid. Lipade försvarligt fram mot kvällen och storgrät med suck och stön och hjärtats högljudda förtvivlan hela natten. Men hon hade räknat alldeles fel. Urfiguren njöt. Han låg i sin säng och sin ondska och gonade sig. Hjärtats högljudda förtvivlan höll honom vaken och det hade han alls ingenting emot, ty han låg och kände sig som en väldig makt och en satans grym och rättfärdig och oböjlig herre. Och då och då tog han sig en snaps. Gråt du, tänkte han, legostadgan gråter du inte bort. Och han sträckte på sig och gonade sig i sin säng, som var gjord av ekvirke alldeles som legostadgan. Framåt morgonsidan började Grundholm snarka och Agnes torkade sina tårar.
Förstånd ville det till, klart och blankt förstånd. Och
