Av släkten hade hon väntat sig det värsta och släkten blev värst. Men alls inte så som hon trott. Hon hade väntat högfärd och förakt, sura miner, rynkade näsor, förolämpningar. Hon var inte orimlig, hon begärde ej att bli godtagen som en vederlike. En vänlig nedlåtenhet eller förnäm likgiltighet skulle hon hålla till godo med. Hon var bara rädd, att de skulle säga henne elakheter mitt upp i synen. Hennes klara förstånd motvägdes i viss mån av ett ettrigt lynne.
Ack, hon kände inte Borckarna! Släkten tog emot henne med öppen famn. Det var horribelt hugnesamt att se ett nytt, ett alldeles främmande ansikte vid familjemiddagarna. I två generationer hade de gift sig inom släkten eller med släkt till släkten eller i varje fall med vederlikar. En och annan, mönsterskrivaren t. ex., hade gift sig över sitt stånd. Men någon piga hade aldrig förekommit. Det var nytt. Bondtösen gjorde furor. Damerna kysste henne, herrarna kramade henne och dunkade stackars Jonathan i ryggen. Kommerserådet sa:
Jag är glad, det får jag säga. Jag är uppriktigt nöjd och belåten. Gud ske pris, det är jag verkligen.
Han satte henne på sitt knä och plockade så smått på henne, mätte hennes midja med händerna, trutade med sin gamla mun och kysste henne. Damerna drogo sig oförmärkt avsides och rådplägade. Någonting borde man kanske göra för flickans edukation. Det beslöts att hon tills vidare skulle bo hos grevinnan, som var auktoritet i fråga om takt och fin ton.
Grevinnan bodde över gården i ett rum och kök. Köket var en salong, rummet ett museum. Sängplats fanns icke. Grevinnan låg skam till sägandes på bara golvet. På vindskontoret stod emellertid en säng och där fick Agnes ligga. Hon låg sämre än hos Grundholm och hon svalt rent ut sagt, men hon fick lära sig åtskilligt. Det behövdes. Hon var otroligt bondsk och tarvlig. Till sitt sextonde år hade hon levat ensam med fader Storm, sedan med Grundholm
